yeah kinda is.
ensamheten, ibland så ljuv, men allt som oftast en av alla jävla demoner som spökar. jag har tappat mig själv totalt. jag tror jag behöver tid för mig själv. utan några som helst problem från andra håll. mitt inre sliter mig sönder och samman tillräckligt just nu.
om man hade kunnat ta på själen hade den brunnit upp. det bränner och har sig inuti min kropp så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. det känns som någon stuckit tiotusen nålar genom mitt bröst och punkterat mina lungor, för det blir allt svårare att andas...
jag vill inte såra någon. det är det minsta jag vill just nu. ska jag hålla mig borta eller bara låta mina känslor slita mina vänner sönder och samman också?
jag vet inte vem som ska kunna prata något vett i dessa demoner. de flyger runt i huvudet och jag blir fan tokig. ibland slår dem till mig där det känns som mest och plötsligt är jag känsligast i världen. denna emotionella berg&dalbana som folk kallar "mitt liv" är rent ut sagt ÅT HELVETE!
"but I don't know if the world will end today"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar