livet är inte för mig.

legat å skakat på golvet i sisådär en halvtimme. albin har lämnat mig för han inte orkar med detta mer. för att han inte kan lova mig att han inte är otrogen. känns bra. mår så jävla dåligt. vill bara dö. han är verkligen en sån människa som jag älskade från första stund. från första blicken....... och sedan alldeles för mycket. like a drug. haft seperationsångest from hell och allt där i mellan. har skakat, gråtit, klökts, velat dö, velat svimma, velat spy, velat dö igen. och så vidare. jag vet inte vad jag ska göra nu. jag är så jävla ensam. är halv utan honom. vet inte hur länge jag orkar. hur mycket mer jag orkar. livet är fan inte för mig.

fan.

jag går sönder...........

vart har du tagit vägen? ..................
the ghosts from the past is haunting me tonight. jag förstår inte vad jag gjort. vad du gör. jag får smått panik. vi har funnits där för varandra så länge jag kan minnas. sedan jag var 15 år. oskyldig men ändå skyldig till mycket. redan då förstörd. ibland förstörde du mig mer, men så många gånger du även bett mig fortsätta, bett mig att inte ge upp...... dragit upp mig till total lycka, höjder jag inte trodde fanns.

jag greppar efter din hand, som inte finns. vart är du? vad har jag gjort? .... varför är du okontaktbar? jag saknar dig. din röst, ditt leende, dina ögon, allt som är du. DINA ORD, som skär in i hjärtat,. jag vet att du läst min blogg, jag vet inte om du läser den idag. för du är bara borta. men om du gör det, för guds skull hör av dig. jag behöver dig, å du behöver mig. du vet, jag vet, ALLA vet.


fina underbara älskade du!

painlessly sober..

det spökar igen. både i lägenheten och i mitt huvud. dock vet jag inte vilka som är värst. men jag antar att mina demoner i huvudet är de värsta. de säger åt mig att livet är meningslöst, att jag är värdelös och att alla ska lämna mig. mår inte speciellt bra av det. försöker att tänka bort allt. tänka på annat. men inte lätt när rakbladen ligger i skåpet. långt in dock, inkastade. jag ska inte röra dem, för det har min terapeut sagt, och jag vill inte såra Albin mer än vad jag känner att jag redan gör. borde inte känna så. vårt liv är knepigt. hans och mitt. vi försöker, crashar för att sedan ta oss upp igen,. tillbaka till varandra. jag förstår inte riktigt mig på de känslor jag har, det är skrämmande. skrämmande att ha så starka känslor för någon som också är ostabil..... kanske mer ostabil än vad jag själv är. yngre, också.

vissa dagar är sämre än andra. terapeuten lugnar mitt sinne en aning. medicinen också. vännerna. familjen. jag skulle aldrig överlevt utan mina nära och kära. inte en chans. jag andas för andra mer än för mig själv. hur sjukt är det? jag vet inte. men vem vill andas för sin egen skull,... egentligen? ni andas alla för någon. för någon ni håller kär. jag lovar. jag försöker att inte särskilja mig så mycket från dem som är friska, man blir mindre klok på livet då. 

ska jag skriva bok? tankarna har gått genom huvudet i flera år. började någon gång. men det är borta tror jag. finns mycket att skriva. men att komma ihåg allt är mindre lätt. vart ska man börja? 

hm...