Medmänniska

idag var jag nere på biblioteket och pluggade, kollade efter olika böcker och satte mig med dem och antecknade. efter att jag suttit där i lite mer än en timma så hör jag att en av bibliotikarierna pratar engelska med en medelålders man. sedan hör jag hur han gråter och säger att han inte kan komma hem till USA. efter att bibliotikarien hade gått satt jag och tänkte fram och tillbaka om jag skulle gå fram eller inte.. tillslut gjorde jag så och frågade om han var okej och frågade om det var någonting jag kunde göra. han var verkligen riktigt ledsen och jag sa att det är okej, hoppas det löser sig.

jag tror inte längre på att det inte finns någon osjälviskhet över huvud taget, för det gör det. jag vann absolut ingenting på att fråga hur han mådde. jag mådde faktiskt dåligt efter att jag pratat med honom för att jag inte kunde göra mer än så. men jag tänkte "tänk om jag hade varit i ett helt annat land och inte kunde ta mig hem", då skulle jag gärna velat att någon kom fram och frågade hur det var fatt.

nåja. jag vet inte om det jag gjorde har någon större betydelse men jag hoppas han fick upp hoppet en aning iallafall.

gör småsaker för världen så ska ni då fan se att den kan bli jävligt mycket bättre än vad den är nu. vi svenskar är alltför insnöade i vårt eget för att ens se andra människor. vi går med skygglappar för ögonen och ser endast vår egna stig.

make a difference