Vemfan orkar leva egentligen? Jävla pissliv...
Om jag ser på mig själv, stiger ur mig själv och tittar så ser jag en jävligt nedbruten människa. Och det skrämmer mig. Det är inte alls lika illa som det var för 2-3 år sedan, men det börjar gå nedåt. Och detta skrämmer mig nog mer än något annat i hela världen! Och jag hatar mig själv för att jag är som jag är, en känslokall bitch som bara utnyttjar andra människor. Och det tar att skriva detta, att inse detta tar nästan livet av mig. Att erkänna det får mig att gråta mig alldeles tom.
Och hur kan en människa riva upp en så mycket som du gjort? Du har verkligen rivit mig i små små bitar och tryckt på en jävligt öm punkt. Och det gör så jävla ont att jag bara vill sticka något vasst i hjärtat, för det orkar snart inte mer. Det orkar snart inte slå alls. Det är små små slag, som jag känner bara blir tystare och tystare.. Jag har kommit till den punkten då jag inte längre ser mig som en människa, en individ utan mer som något som måste förstöras. Mitt hjärta, min själ och mina tankar orkar snart inte mer.
Please make it stop.
Pinch this tiny heart of mine.
END.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar