Jag vet varför jag åkte till falkenberg.. Självklart visste jag att du bara utnyttjade mig, för där fanns inga känslor alls, bara kalla sådanna. Men jag utnyttjade dig också, att få chansen att känna mig älskad i åtminstone ett par minuter eller kanske en halvtimma, det var mitt mål.
Jag vet varför jag stod och väntade på dig utanför caféet i timmar. Jag vet varför jag inte gav upp, för att de få timmarna vi spenderade var små bekräftelser på att någon brydde sig.. Och när du inte dök upp så försökte jag bara igen efter ett par dagar. Du dök ju bara upp när du kände för det, men att bara få ha dedär timmarna och veta att jag betydde något då jag lyssnade gjorde allt värt. Det var iallafall vad jag intalade mig själv då..
Jag vet varför jag gång på gång fortsatte att träffa dig även om du sårade mig med konstiga kommentarer, tryckte ner mig när du trodde att du hjälpte mig. För att få ha sex med dig och på det sättet få min kropp att utsöndra endorfinet som jag så gärna vill åt. Min kropp har inte tillräckligt. Men genom bekräftelse på att jag betyder något, genom kyssar, genom kramar, genom omtänksamhet så utsöndrar kroppen detta och jag mår bra.
Så vad spelar det för roll att alla ni är kräk när ni får mig att utsöndra ämnet jag saknar i min kropp? Ämnet som får mig att må bra i några sekunder, minuter och ibland till och med timmar.. Jag är väldigt sarkastisk när jag skriver dethär, är jag inte värd mer än detta? Måste jag umgås med kräk för att få vara lycklig? JÄVLA ENDORFIN! JÄVLA KRÄK! JÄVLA DEPRESSION! OCH JÄVLA IRONISKA LIV!
Jag hatar kärlek.. För mannen jag väntar på han kommer aldrig. Han dyker upp när det passar honom och jag försöker gång på gång att vara arg på honom, men det går helt enkelt inte. Här går jag och väntar på någon som aldrig kommer att finnas. Misserabla liv.
fan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar