jag hatar när människor sätter sig i mitt huvud. på något sätt blir det aldrig bra, det slutar aldrig bra. på något sätt blir dem en del av mig, och om något händer tappar jag en del av mig själv. jag vill vara sådär känslokall som jag var innan, när ingen människa kunde få något alls. det känns som att jag nu kastar ut delar av mig hej vilt. och det är inte det att jag inte längre väljer vänner och signifikanta andra med omsorg, det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra. nej det är det att jag känner något.. och det gör mig svag. jag hatar att någon har något som tillhör mig, delar av mig. detta behöver inte vara "information" utan kan vara mina känslor.
jag vill så gärna känna saker, såklart. men det blir jobbigt när man inte är van vid att ha människor så nära inpå. visst, jag har alltid haft några nära som vet allt om mig, som alltid kommer veta allt. men nu känns det som att jag ser människor på ett annat sätt. visst, det kommer dagar då jag hatar mänskligheten, men nu har jag börjat ha förståelse för människan, och det skrämmer mig, till tusen.
jag tror inte detta är ett friskhetstecken utan ett tecken på ännu en självdestruktivitet. jag klamrar mig fast vid människor som sedan kan vända sig mot mig på ett ögonblick, jag vet att människan sviker, jag vet.... att då folk nu kan etsa sig fast i mitt huvud gör mig livrädd. jag vet inte hur jag ska hantera detta. jag lyckas göra fel hela tiden.. jag blir konstig när jag inte vet vad jag ska göra.
jävla skitliv. ingenting vill gå min väg.
och sluta snacka jävla positivitetstankar för hade ni varit i min situation hade ni inte heller haft positiva tankar. och tror ni inte jag försöker? tror ni inte jag vill vara lycklig? läs inte om ni ska komma med en massa tips, för jag känner mig själv bäst, och det är den bittra sanningen. jag behöver ingen hjälp, ingen förståelse, inget jävla medlidande eller "tycka synd om mig", men gärna en vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar