har sovit bort hela söndagen.. och sitter just nu med världens fetaste ångest, åh du härliga liv! jag vill verkligen bara bort. bort från allt jag känner, bort från allt som är jag.. jag orkar inte riktigt.
som jag sagt så många gånger innan, och säger igen... jag hatar att detta drabbat mig. hatar att jag måste dra i mig piller för att orka leva. hatar att behöva gå å prata med en random för att försöka lära mig leva med detta.
they once told me, it will blow away, you will be happy soon.. jag undrar bara när "soon" är.. det har gått snart sex år.
det jobbiga är att det bara slår till, hårt och skoningslöst. det handlar inte om vad man har och inte har, vad man gör och inte gör, det bara är så. jag kan vara lycklig som fan och det kan vända på två sekunder, utan att något egentligen hänt. att inte ha någon som helst makt över sitt mående får mig att tappa tron totalt.
jag kämpar fram varje andetag.. kämpar fram ett liv. jag vill inte bara överleva, jag vill leva också. ibland ser jag knappt skillnad på det. jag vet att jag är såhär, att jag förmodligen kommer få leva med detta livet ut, men snälla gör det inte värre för mig.
"när vi växte upp
lekte livet vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar