jag frågar er nu rakt och ärligt, vad är det för fel på att må dåligt? vad är det för fel på att inte orka smälta in i samhället? många kanske då svarar att det inte alls är fel på att människor lider av psykisk sjukdom. Okej, då frågar jag igen, vad är det för fel på att man pratar om att man mår dåligt? här blir åsikterna mer splittrade. det finns många som påstår att de som pratar om sin psykiska ohälsa bara söker uppmärksamhet.
visst, jag pratar om min psykiska ohälsa då och då, jag är ändå ganska öppen med den som det ser ut idag. med detta menar jag inte att jag berättar om det så fort jag träffar någon, men jag är alltid noga med att berätta om det visar sig att personen ska spendera mycket "personlig tid" med mig, om jag känner att jag vill spendera tid med personen i fråga. och detta är inte alls för att på något sätt söka uppmärksamhet utan för att förklara hur det ligger till. det är faktiskt så att de som umgås med mig egentligen borde känna till min psykiska ohälsa för att "förstå" sig på mig ibland. då och då när min hälsa sviker mig så kan jag vara riktigt arg, bitchig rent utav. så folk borde känna till anledningen. detta betyder dock inte att jag har rätten att slänga skiten på deras axlar, men har de valt att finnas i mitt liv är det tyvärr så att ibland blir aggressioner och depressionen riktad mot dem, det går inte riktigt att styra.
sedan pratar jag ganska mycket om hur mitt mående är i min blogg. hur jag sakta men säkert klarar av saker som jag tidigare aldrig kunnat drömma om. bara en sån sak att orka mig upp ur sängen och att bo själv är stora framsteg för mig. jag har till och med börjat att gå in i situationer som känns "osäkra", däribland att träffa mycket nya människor på en gång, göra spontana saker osv. mitt liv har innan alltid gått ut på noga planering. men nog pratat om vad jag åstadkommit, även om det självklart är en viktig del. men vad jag försöker säga här är att jag skriver av mig här för att jag ska kunna lämna av lite. sedan kan jag, om jag vill, gå tillbaka och läsa, fundera och kanske får nya perspektiv på saker och ting. det är även en bekräftelse på att saker varit värre vissa gånger men också en bekräftelse på att jag även haft ljusa stunder i mitt liv.
idag är det tabu att prata om hur man mår. ett "hur är det" är egentligen bara en vänlighetsfras, men inte många lyssnar sedan på vad svaret blir. det är inte heller många som erkänner att de inte mår bra. men att samla på sig är inget bra och det har jag fått lära mig den hårda vägen, till slut rasade hela mitt liv samman och allt kom på en gång. sluta fråga om ni inte vill veta hur någon mår, och framför allt lyssna! det är inte alls något konstigt att prata om sitt mående. att stänga in sig är illa vilken psykiatriker du än frågar.
ta nu och fundera en stund på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar