"I'm not about being number one
but I'm so afraid that I'm right and you're wrong"
känner mig någorlunda lost.. varit sjuk i tre veckor. vilket både sliter fysiskt som psykiskt. har inte kunnat dra på gymmet på 4veckor, denna medräknad. de suger så jävla hårt! jag behöver hålla igång för att få det lilla endorfinet jag kan få. nu är det mest lågt och överjävligt. jag vet inte ens om min medicin fungerar som den ska. visst, jag känner inte för att dö, men är mest likgiltig. jag är en annan person än vad jag var innan. jag känner mig elak, egoistisk, bitchig och sur..
och nej.. jag behöver ingen jävla hjälte som ska komma å rädda mig. ska ni rädda mig så får ni rädda mig från mig själv. make the impossible possible med andra ord. det funkar liksom inte. jag måste rädda mig själv. jag vet bara inte hur det ska gå till. är bara så jävla trött på att må såhär. jag vill vara en glad liten sjuåring igen. jag vill lysa, jag vill vara energi. nu är jag bara mörk och kall.
det är synd att livet blev såhär. men vad gör man? nej jag accepterar inte min sjukdom, men jag accepterar att det är såhär det har blivit. jag kämpar, omedvetet mer än medvetet. jag andas, jag äter medicinen, jag går till min kurator, jag umgås med dem som betyder mest, jag roar mig.. jag försöker iallafall att leva. sen att jag inte kan kalla detta ett liv, de kanske e svårt att förstå om man själv inte är jag, men jag ska då ta tillbaka mitt liv någon gång. demonerna ska fan inte få mig denna gången!
I fight, but not for any of you, I fight for me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar