you blow my mind!
funderar.. det blir att man gör det när man är ensam. när man inte har något speciellt att fördriva tiden med. jag är en grubblare.. med miljontals tankar.
igår när jag var ute och tog en promenad sent på kvällen så började jag grubbla. grubbla över om jag är "fel" på något sätt. om jag någonsin kommer att bli frisk från min depression. ingen vet säkert. visst hade det känts tio gånger bättre om man visste med all säkerhet. men inom psykiatrin är det ju som mest osäkert på vad som ska hända, hur det ska gå så att säga.
är jag normal? om inte.. vad gick fel? vart någonstans i mitt liv gick det snett? vad gjorde så allt detta började rasa likt en rad dominobrickor? om jag bara kunde få veta så skulle det förmodligen inte finnas någon depression, inga problem.
ibland önskar jag att jag var någon annan. någon som slapp vara "sjuk". vissa kallar depression en sjukdom, andra avfärdar det. en läkare sa till mig att jag var "sjuk". så varför är jag det? varför i helvete kan inte någon annan vara det istället för mig? visst, jag skulle inte önska min värsta fiende detta. det är hemskt, hemskt att hela tiden ändra humör, att gå från ett sinnes-stadie till ett annat. att inte orka, att behöva äta medicin och veta att om jag inte tar detta så klarar jag inte av att leva. att gå och prata med någon som pluggat sig till ett yrke som "hjärnskrynklare", psykolog. att öppna upp sig för någon, någon som sitter där och får pengar för det. visst, dem har säkert pluggat många år för detta jobbet. men när dem kommer hem, vad bryr dem sig då?
äsch jag vet inte riktigt vad jag babblar om. mer bara att jag grubblar. grubblar över mitt öde. men jag valde det inte, och mindre kan jag ändra det som varit. det enda jag kan försöka med nu är att blicka framåt och försöka ändra framtiden istället, vilket jag tror är en omöjlighet eftersom jag tror att varje sekund är skriven i våra liv. men jag ska klara detta. jag tänker inte ge upp. inte än iallafall.
så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar