Vad går jag och hoppas på egentligen? Jag börjar undra vad det är för fel på min hjärna. Är det inte hjärnan som tänker fel så är det hjärtat som slår hårt för dig. Måste nog säga att så är fallet.
Jag ville inte falla, jag ville inte känna något. Men något är det ju.. Det sa ju du också.. Det var när du sa så som jag började tänka efter, känna efter. Mitt hjärta gör ont när jag tänker på hur långt borta du är. Det måste ju betyda något.
Jag trodde att alla mina känslor hade dött. Men du väckte dem till liv igen. På ett sätt är jag tacksam och på ett sätt är jag arg som fan för att du gjorde det. Men vad kan jag göra åt saken, ingenting. Mitt hjärta är halvt, trasigt utan dig.
Och du är inte här. Allt jag kan säga är; Besvikelse - fyra stavelser.
/ jennyfer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar