det senaste har jag börjat noja över diverse sjukdomar, framför allt cancer. minsta lilla knöl eller obehag i kroppen får mig att tro att jag har cancer. jag blir så jävla rädd. kanske har det att göra med att en viss person som fanns i mitt liv innan kanske har det.. kanske är det för att jag sett yngre människor inom hemtjänsten vi går till som har det.. kanske är det för att både mormor å morfar dog i cancer.... jag vet inte. men jag nojar och tror att allt är cancer. får panik! och detta är inget smånojigt, this is for real. jag får panik å tror att jag ska dö.
jag skulle vilja ha dig i mitt liv, verkligen. men jag bryts ner. jag klarar inte av att veta att jag älskar dig å du mig trots att du har någon annan, hon som får sova med dig, hon som får kalla sig din flickvän. det fungerar inte.. jag freakar! mina känslor svallar över. jag faller ihop som det är. så fort jag är ensam freakar jag ur å ångesten kommer som ett brev på posten, direkt! ska höja medicinen men har inte gjort det än. vågar inte nu när jag jobbar så mycket som jag gör. får vänta tills det lugnat ner sig lite,. så jag får lugn å ro och kan ta det i min takt.
"and you can blame it on my crazy heart
I got lost, you got torn apart
I wish you would let me hold you
one last time
if this is over, if this is the end
if you don't want to see my face again
please just let me hold you
one last time"
jag är riktigt jävla vilse.
"so tell me when you hear my heart stop
you're the only one that knows"
tur att jag jobbar en massa i veckan. så jag slipper tänka. slipper få ångest. men nu ska jag duscha, ta mig lite te å glo lite dokumentär. sen blir det sängen.
förlåt.
förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar