jag vet att jag nästan alltid lyckas återkomma till dig i mina blogginlägg. men när jag inte har dig vid min sida, då måste jag intala mig att du finns där, om så i mina tankar eller nedpräntade i min blogg. vad jag vill säga är att jag saknar dig, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund... varje andetag!
livet är svårt, hårt, skoningslöst.
varför måste jag få uppleva det? jag blir frustrerad, återigen.
fuck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar