å så sitter man här igen, mitt i natten i all jävla ensamhet.. lyssnar dessutom på typ en jävla fin låt, en jävla fin röst. andrea bocelli när han gör con te partiro live, fattar inte hur man kan ha en sån röst. jag får fan gåshud i hela kroppen.... så underbart vackert. dessutom tänker jag såklart på världens finaste när jag hör den då det var han som fick mig att lyssna på den.
jag vill bara vara i hans famn just nu. alltid. men nej det går inte. aldrig. eller nåt. usch jag vet inte. är bara så less på all väntan... å mina känslor rör runt i huvudet så jag blir tokig. att behöva ha allt inom sig och inte få leva ut dem, eller ge dem till den man vill är så sjukt jobbigt. jag sprängs snart av både längtan å saknad.... av känslor!
jag kan inte ens få ut alla känslor här, för jag får inte ner dem i ord. jag får inte ut dem nånstans. inte alla rosor i världen skulle räcka.... ingen ring i världen...... ingenting skulle räcka till för att på något sätt visa vad denna man betyder för mig. det enda jag skulle kunna göra är att offra mitt liv för honom.. no doubts. hur konstigt är inte det? jag vet inte ens om det ska vara så... jag vet ingenting om kärlek, ingenting om förhållanden eller vad man ska känna.... men fy i helvete va ja älskar denna man. hela mitt hjärta saknar honom. låt allting lösa sig, för min skull om inte annat. fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar