insåg igår hur jävla mycket jag saknar dig, hur mycket jag älskar dig. den kvällen i stockholm när jag fick träffa dig, när jag fick vara i din famn i den finaste å bästa kramen jag fått, bästa och värsta kvällen på en och samma gång. bästa för att jag fick vara med dig om så för ett kort ögonblick, sämsta för att jag visste att du inte var min och skulle försvinna ifrån mig lika snabbt igen.
jag hatar att du inte är min! fan vad jag hatar det. sen kan man älska flera.. för jag gör det. jag älskar två människor, två av de allra finaste människorna på denna jord. ingen av dem är min, ingen av dem är okomplicerad. varför? kan jag inte bara få älska någon som kan älska mig tillbaka, ovillkorligt och utan en massa kaos?
jag är så trött på allt. låt mig försvinna, förgås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar