ibland vet jag inte om du förstår vad ja skulle göra för dig. ibland förstår jag nog det inte ens själv. det är så självdestruktivt som det kan bli, samtidigt kan jag inte leva utan dig. paniken som flödar varenda gång jag trott att du gett upp har bevisat det! jag vet inte ens varför jag skulle göra allt för dig? men jag tror det har något att göra med alla känslor som finns oss emellan. samtidigt känns det så surrealistiskt på en jävla massa plan. men jag antar att jag bara vet.
jag vet att mitt psyke är svagt, och jag vet inte i dagsläget vad jag fysiskt och psykiskt skulle klara av om det kom till dig. men jag ser en stor skillnad på dig och mig. att hålla uppe mig själv anses inte lika viktigt alla gånger, kanske för att jag absolut inte älskar mig själv? vilket jag vet att man ska göra blablabla.
någonstans är jag beredd att falla, för din skull. jag tror inte att båda av oss kommer gå härifrån hela, långt ifrån. men om du får vara hel så kan jag leva med det. jag vet att ingen fattar detta, det är inte heller meningen. vad som försigår i mitt huvud är något jävligt obegripligt, till och med för mig. och jag ber dig inte förstå, men kanske att acceptera?
med dig är allt kaos, utan dig är jag ett jävla vrak! jag vet egentligen inte vad som är bäst eller om man ska kalla det sämst? vad jag vet är att jag inte kan leva utan dig.. can't live with or without you, true as it can be.
kärlek övervinner allt.. eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar