Jag tänker för mycket på kvällarna. På allt som var och på allt som aldrig varit, på allt jag gjort fel och allt jag inte gjort alls.. Ibland undrar jag om man kunde gjort saker annorlunda, men tänker jag för mycket på det så blir jag helt knäpp. Det är här och nu som gäller och jag vinner ingenting på att blicka bakåt även fast jag ofta gör det. Vissa dagar är mer outhärdliga än andra, mitt hjärta dras mellan rätt och fel, här och där, kärlek och vänskap.
För några dagar sen låg jag helt utslagen av ångest i min säng. Tårarna hade runnit längs kinderna och jag kände riktigt rädsla. Rädsla för att skada mig själv eller för att göra någonting drastiskt för att få slut på smärtan jag då kände. Det är jobbigt att vara rädd för sitt egna jag, att vara rädd för ens egna handlingar.. Man känner sig schizofren och sjuklig när man dras mellan tankar som säger både det ena och det andra, som triggar en och som stoppar en. Dessa perioder kommer dock inte längre så ofta som förr, men för några dagar sen var det dags igen och jag visste varken ut eller in. Det gjorde ont inom mig att veta att jag faktiskt fortfarande inte är riktigt "återställd", att jag dras ner i tankebanorna som ska suddas ut ur mitt liv.
Det finns en person i mitt liv som förstår vad jag menar, som förstår sig på just mig och vad jag känner. Självklart bor personen i fråga tusentals mil ifrån mig vilket gör allt så mycket svårare. Och samtidigt som han kämpar med sina egna "problem" så blir det svårt att hålla kontakt. Samtidigt som jag kämpar med mig själv så oroar jag mig djupt för honom.
Livet tär och livet sliter på en människa. Det tror jag vi alla kan hålla med om. Livet tär mer på vissa och mindre på andra. Det är så grymt orättvist och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade sluppit uppleva den depressionen jag både varit och är med om idag. Ibland frågar jag mig själv "varför just jag?" Och att sen inte heller kunna svara på vartifrån den kommer eller vartifrån alla tårarna kommer gör det ju inte så mycket lättare.
Det finns nog många som tittat på mig och tänkt att "den bruden hon har nog gett upp". Men fan heller att jag gett upp! Det är det sista jag skulle göra. Trots att depressionen drog ner mig riktigt djupt en gång i tiden så har den med tiden blivit mildare tack vare att jag kämpat, hållt kvar. Jag kan visserligen erkänna att medicinen har gjort sitt, men innan jag gick på medicin så låg jag långt nere, men höll kvar ändå. Styrkan och viljan att fortsätta är också viktig! Har man ingen vilja går ingenting, då kan man inte heller hålla sig vid liv.
När jag tänker tillbaka på hur allting var då så är jag så jävla glad för att jag kämpat och kommit dit jag är idag. Saker är inte uppklarade än och jag har lång väg kvar, men bara att ha kommit en bit på vägen får en att se framåt och kämpa på. Och jag hoppas att fler tänker som jag och kämpar på för livet det finns där ute, det goda finns där och jag ska då fan nå dit!
/ jennyfer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar