förrän man förlorat det
det gör ont i mig när jag tänker på det. Man önskar man gjort mer, fast man inte kunnat. Önskat man fått mer tid! Tiden som alltid har funnits där. Man har varit med och hälsat på varje gång, men känner sig ändå så långt ifrån. Jag känner mig inte nära någon av mina släktingar medan jag ser andra i släkten tighta som jag vet inte vad.. Det gör ont att jag är annorlunda, att jag inte riktigt passar in.
Var å hälsade på Morfar idag. Det gjorde ont att se honom så.. Trots det var han ganska pigg, iallafall piggare än igår sa mamma. Något vi vet nu är att han inte kommer hem i jul. Han sa det själv att han inte orkar det. Vi ska åka dit på förmiddagen på julafton och sitta med honom en stund. Det värker i en när man ser att han mår dåligt. Att se honom ligga där med alla slangar. Det tar på en. Och såhär till jul också, det gör ont, så jävla ont.
En massa tankar kommer upp när man sitter på ett sjukhuset, den otroliga tystnaden, de vita väggarna. Det flyger upp tusen tankar i mitt huvud när jag sitter på sjukhuset. Sådant som gnager sönder en inombords. Allt jag önskar är bara att Morfar ska få komma hem snart och slippa sjukhuset! Att han blir bra!
Att se mamma och lillasyster ledsna tar också på en. Jag gråter inte inför dem, jag vill vara stark, vara stark för dem. Och jag ska framförallt beskydda min lillasyster, det är sådant storasyskon gör för sina småsyskon, that's just fact! Önskar verkligen alla slapp vara så nedstämda såhär innan julafton. Men även jag är nedstämd, men jag vill inte visa det.
JAG HATAR ATT MORFAR SKA VARA SJUK!
JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG!!!
FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar