det spökar igen. både i lägenheten och i mitt huvud. dock vet jag inte vilka som är värst. men jag antar att mina demoner i huvudet är de värsta. de säger åt mig att livet är meningslöst, att jag är värdelös och att alla ska lämna mig. mår inte speciellt bra av det. försöker att tänka bort allt. tänka på annat. men inte lätt när rakbladen ligger i skåpet. långt in dock, inkastade. jag ska inte röra dem, för det har min terapeut sagt, och jag vill inte såra Albin mer än vad jag känner att jag redan gör. borde inte känna så. vårt liv är knepigt. hans och mitt. vi försöker, crashar för att sedan ta oss upp igen,. tillbaka till varandra. jag förstår inte riktigt mig på de känslor jag har, det är skrämmande. skrämmande att ha så starka känslor för någon som också är ostabil..... kanske mer ostabil än vad jag själv är. yngre, också.
vissa dagar är sämre än andra. terapeuten lugnar mitt sinne en aning. medicinen också. vännerna. familjen. jag skulle aldrig överlevt utan mina nära och kära. inte en chans. jag andas för andra mer än för mig själv. hur sjukt är det? jag vet inte. men vem vill andas för sin egen skull,... egentligen? ni andas alla för någon. för någon ni håller kär. jag lovar. jag försöker att inte särskilja mig så mycket från dem som är friska, man blir mindre klok på livet då.
ska jag skriva bok? tankarna har gått genom huvudet i flera år. började någon gång. men det är borta tror jag. finns mycket att skriva. men att komma ihåg allt är mindre lätt. vart ska man börja?
hm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar